Om

Jag heter Lena Brolin och driver en liten "tankesmedja" tillsammans med min familj som jag kallar Kärnhuset. I den ryms alla våra intressen, och inom dess ramar kan vi använda oss av alla våra kvalitéer, kunskaper och förmågor.

2010 fick jag min diagnos: Bipolär sjukdom. Då var jag 40 år. Alla medlemmar i vår familj har diagnoser. Maken Robert: ADHD, dottern Alva: autism, sonen Alex: ADHD, autism och Tourettes. Vi har en hund också. En vacker golden-/flatcoated retrieverhanne. Någon typ av blanddiagnos har nog han med. Eller också är det bara för att han är okastrerad…

- Jag är utbildad Vedic Art lärare och har gått såväl längre konstutbildningar som diverse kortare konstkurser.
- Jag målar och skapar mycket och har utställningar lite då och då.
- Jag brinner för återbruk och gillar redesign.
- Jag är utbildad zonterapeut och friskvårdsmassör vid Axelsons Gymnastiska Institut i Stockholm.
- Jag skriver mycket, både skönlitteratur, blogg och annat.
- Jag är föreläsare inom olika områden, bl.a. om hur det är att leva med diagnos.
- Jag är också överlevare, livsnjutare, kreatör, mångsysslare och medlem i det fantastiska kollektiv vi kallar Mänskligheten…

Den här bloggen tillägnar jag alla er som brottas med diagnoser, utanförskap, funktionshinder, överaktivitet, underaktivitet, psykiska sjukdomar, allmän skröplighet eller andra dylika avvikelser.
Oss alla med andra ord…

Kram på er alla unika varelser!

Senaste inlägg

Hur mediterar man?

Idag fick jag åter frågan om hur jag gör när jag mediterar.
Har fått samma fråga många gånger tidigare från olika håll, så jag tänkte att jag kan väl skriva ett inlägg om just detta.

Meditation är ju något personligt förstås.
Den kan ske på en massa olika sätt.
Det finns så många metoder också, vilket kan vara både en för- och nackdel när man som nybörjare ska välja ut något som passar en själv.

Tänkte att jag bara beskriver lite om hur jag brukar göra.
Vet inte om jag kan tala om det i form av någon särskild teknik, utan snarare som ett sätt som har vuxit fram genom åren.
Ett enkelt sätt som känns bra för mig, men som jag också tror kan funka för vilken nybörjare som helst.

Jag brukar ligga på rygg när jag mediterar.
Många sitter, men det passar inte mig.
Jag ligger helt sonika tvärs över sängen.
Blundande, med lamporna släckta.
En liten ritual kan hjälpa kroppen att förbereda sig också.
Många tänder ett ljus till exempel.
Det brukar jag göra.
Redan då börjar kroppen gå ner i "meditationsmode", eftersom den då fattar vad som är på gång.

När jag har lagt mig tillrätta tar jag gärna ett par, tre djupa andetag.
Särskilt om jag känner mig lite uppe i varv.
Det får mig att slappna av ett snäpp till.
Efter det släpper jag fokuset på andningen.

Här någonstans sänder jag ut en inbjudan till min egen själ.
Det gör jag genom att helt enkelt formulera min intention om själens medverkan i min meditation.
Formuleringen gör jag tyst inombords.
Kanske i form av ett "välkommen" eller ett "kom" eller bara ett rent känslo- och tankemässigt öppnande för själens närvaro.
Själen är ju alltid närvarande, eftersom vi är en del av den förstås.
Trots det känns denna procedur mycket behaglig.
Den fungerar för mig som en slags samklangsimpuls, eller integreringssignal.
Svårt att sätta ord på sånt här ibland...

Proceduren är till för mitt snävare medvetande, det jag använder mig av till vardags och som inte alltid känner av själens närvaro.
Våra själar i sig är stora väsen, mycket större än våra små vardagsmedvetanden någonsin kan förstå.
Åtminstone tills den dag de helt uppgår i själens struktur, och en så kallad upplysning kan ske.
Men det är en helt annan historia.

I alla fall...
Under meditationen håller jag mitt fokus inuti kroppen.
Nästan alltid kring mag-/hjärta trakten.
Om jag märker att mina tankar börjar irra, går jag bara tillbaka dit med mitt fokus, känner efter hur det känns där, och slappnar av.
Och märker jag att någon del av kroppen spänner sig, slappnar jag medvetet av den delen för att sen återföra mitt fokus till mag-/hjärttrakten igen.

Har man svårt att hitta ron under sina meditationer kan ett knep vara att uppmärksamma det lilla "andningsuppehåll" som uppstår automatiskt efter varje utandning.
I min erfarenhet ligger sinnesron tät just där.
En mycket behaglig liten paus att vila i.

Jaha!
Så fortsätter jag tills jag känner mig färdig.
Jag brukar ta god tid på mig för mina meditationer, men många tycker 20 minuter räcker mer än väl.
Och är man nybörjare kanske kortare tid än så.
Det finns risk att man lessnar fort annars.
Man får prova sig fram, helt enkelt.

En till sak vill jag skicka med också.
Särskilt till alla nybörjare.
Gör meditationen till en daglig vana, och ge den dagliga vanan tid!
Meditation kräver tålamod.
Enligt mig är meditation en träning i att uppleva den själsliga kontakt vi egentligen alltid har.
Och enligt min erfarenhet finns det ingenting mer magiskt, underbart och tillfredsställande än att uppleva kontakten med sin själ.
Det slår alla lyckopiller och förälskelser i världen.

Vi kan även annars bjuda in själen i våra liv förstås.
Genom att göra det tränar vi vårt vardagsmedvetande att vara uppmärksamt på de själsliga impulser vi alltid får, men sällan uppmärksammar.
Genom att medvetet styra vår uppmärksamhet mot själens existens, banar vi väg för upplevelsen av den.
Det vill säga upplevelsen av oss själva, våra själsjag.

Min intention är själen.
Min vilja är själen.
Min avsikt är själen.
(Mork calling Orson! Come in Orson! :-D)

Detta om detta!
Avslutar med några bilder från en underbar utflykt till Trönningenäs härom dagen.
Med älskade maken och hunden.
Det är så vackert där!
Vid havet, och med kvarnen på lilla bergsknallen.
Med dessa:
Kraaaaam alla!
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

What a Wonderful World

Jag fortsätter med mina dagliga meditationer.
Känner hur viktiga de är för mig, på så många olika sätt.
De ger mig stadga och balans.
Nu har jag varit utan mediciner i över fyra veckor, och utan mina meditationer skulle det nog inte ha gått.
De lugnar mitt inre, ger mig vila mitt i all yttre turbulens.

Jag upplever det som om en kommunikation sker när jag mediterar.
En flytande, energibaserad konversation mellan mig som ligger där, och mig som större entitet, det jag kallar själen.
Samtidigt blir jag uppfylld av -, och indränkt i själens energi.
Den vibrerar på något vis i en annan takt än min fysiska kropp.
Snabbare.
Jag kan beskriva det som att den löser upp min kropp med sin snabbare frekvens, och låter sen hela mig vibrera tillsammans med den en stund.
Det är en underbar upplevelse!

En av de saker jag tycker är mycket behagligt i min kontakt med själen, är dess ickedömande energi.
Det är en sån frihet att inte behöva känna sig själv bedömd.
Det spelar ingen roll vad jag tänker på, eller vilka känslor jag har för olika saker, om jag själv är i färd med att bedöma något eller någon.
Min själ bedömer/dömer INTE.
Vad jag än gör och hur mina tankar än tolkar och bedömer det jag gör, så har min själ ingen åsikt i frågan.
Den överöser mig bara, oavsett mitt tillstånd, med sin energi, sin information.
Oblandad, outspädd, rakt på.
Den låter mig fullständigt och utan prut genomsyras av sin essens.
Det är så outsägligt skönt!

Tänk om vi människor kunde försöka lära oss att fungera mer fria från bedömande och dömande.
Inte minst SJÄLVdömande.
Så mycket mer njutbara skulle inte våra liv kunna vara då?
Tänk att slippa denna ideliga självkritik!
Och tänk att slippa alla de förutfattade meningar vi tenderar att ha om varandra.
Tänk om vi bara kunde låta allt detta bero!
Slippa idissla, dissekera, gå omkring och grubbla och försöka tolka allting.
What a wonderful world this could be!

 

 

Hungrig

Nämen heeeeej! :-) 
Det var ett tag sen!
Det blev ett längre uppehåll än planerat detta.
Men nu är jag back on track.

Jamen det var ju så, att jag slutade med mina mediciner.
Över fyra veckor sedan var det nu.
Och det gick så bra!
I en, två och tre veckor gick det långt över förväntan!
Vid det laget hade alla mediciner gått ur kroppen.
Och DÅ tänkte jag:
"Nähä, nu går det alldeles för bra det här! Nu måste jag trassla till det för mig!"
Och så började jag att fasta!
 =-O ???

Men, hur tänker jag!
Varför?!
Jo, jag vet varför.
Jag tänkte att jag skulle fortsätta rena kroppen.
Medan jag ändå höll på att ta bort medicinerna, så kunde jag ju lika bra fortsätta med att göra en rejäl lekamlig vårstädning.
Det var så jag resonerade.
Och normalt sett är en fasta då och då mycket välgörande tror jag.
Det var väl bara tajmingen som var lite off denna gång...

Nåväl.
Började äta igår igen.
Efter åtta dygns fasta.
Och det var nog gott och väl det.
För de sista dagarna kände jag mig yr och svag.
Mina tankar hängde ibland liksom inte ihop längre.
De fladdrade bara hit och dit.
Och igår skulle vi ha styrelsemöte på Växtkraft, men jag kunde inte gå.
En timme innan mötet storgrät jag.
Maken kramade om mig mitt på vardagsrumsgolvet.
Medan tårarna strilade nerför mina kinder stammade jag förtvivlat fram:
"Jag kan inte tänka längre! Hjärnan fungerar inte! Impulserna hoppar bara omkring överallt! Det finns ingen röd tråd!"
Jag var nästan panikslagen.
Så maken fick ringa och säga att jag inte kunde komma på mötet.
Det var efter det jag bestämde mig för att börja äta igen.

Det första jag åt var en tallrik soppa och en frömacka.
Nästan genast kände jag energin fyllas på i kroppen.
Och i morse åt jag samma soppa till frukost.
Idag har jag känt styrkan och stabiliteten återkomma.
På eftermiddan lagade jag en mustig currygryta med aubergin, morot, gröna linser, tomatkross och kokosmjölk.
Kokade råris till, och det blev jättegott!
Har ätit hela tre portioner av den idag.
Sällan har jag uppskattat mat så mycket!
Mmmmm!

Till nåt annat...
Idag togs studenten!
"Här tar `Generation Corona`studenten i Varberg" som det stod i SVT Nyheter/Halland på nätet.
Hipp hurra för er! @-}-- 
Fullmåne är det också, till råga på allt!
Och imorgon Nationaldagen!
Ja, denna helg går verkligen inte av för hackor!

Näha!
Det börjar bli sent!
Några bilder på slutet som vanligt.
Från lite olika tillfällen med familjen.
Med bad och glass och annat somrigt.

Kraaaam alla!

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 


  


ALLT ÄR BRA

Vaknade sent i morse.
Blev efter ett tag alldeles stirrig.
Tankarna började irra.
Oron och nervositeten smög sig på.

Tänkte på gårdagens möte med IST och Boendestöd.
Jag var stirrig då också.
Min handläggare frågade hur det var med mig.
Jag såg oron i hennes blick.
Hon är så go och fin.
En sån människa som verkligen bryr sig om, och vill väl.
När hon frågade sa jag precis som det var.
Att jag just då kände mig väldigt ofokuserad och nervig.
Och att det var tre veckor sedan jag slutade ta min medicin.
Och att ingen på VPM ännu kände till mitt beslut.
Varken min läkare eller min samtalsterapeut.

Både min handläggare och den trevliga mannen från Boendestöd tittade på mig under några sekunders tystnad.
Jag försökte släta ut det jag nyss sagt, men det funkade inte alls.
Jag var alldeles för överspänd.
Mina ord ville inte komma fram som de skulle.
De stakade sig och kom fel.
Om nånting gjorde de det bara värre.

Jag berättade för dem att jag bokat tid till min läkare via 1177.
På tisdag skulle vi ses, via nätet, hade jag fått besked om.
Men min goa handläggare tyckte det hela var av mer akut karaktär.
Han från Boendestöd också, verkade det som.
Så handläggaren gick, med mitt medgivande, och ringde direkt till VPM.
När hon kom tillbaka sa hon att de skulle ta kontakt med mig under dagen.

Min samtalsterapeut på VPM ringde under dagen som utlovat.
Vi pratade ett tag.
Hon tyckte också jag verkade intensiv och nervig, sa hon.
Jag sa att jag ändå ville fortsätta utan mediciner.
Vi bestämde att h
on och jag, min läkare och maken skulle träffas på VPM tillsammans på tisdag.
Och jag lovade att ta kontakt om något skulle hända innan dess.

Runt omkring dessa händelser kretsade mina tankar i morse.
Vad kommer läkaren att säga?
Vad ska folk tycka och tänka?
Hur kommer mitt liv att bli?
Kommer jag att klara mitt arbete?
Hur påverkar detta min familj?
Mina barn!

Genast talade jag med barnen.
Frågade hur de tyckte det gick för mig utan mediciner.
Hur de upplevde det.
Hur de påverkades.
De tyckte det gick jättebra, sa de!
Inga problem!
Dottern sa till och med att jag verkade må bättre nu än innan.
Gladare och lyckligare.

Maken då?
Jo, han tyckte jag var lite nervigare och mer hispig nu än innan.
Men också mer "mig själv".
Och mer motiverad att fortsätta vara mig själv.
Villig att lyssna mer på mig själv än andra.
Och det tyckte han var jättebra, sa han.

Fortfarande nervig lade jag mig ner i sovrummet för meditation.
Direkt kom budskapet som fullständigt pulvriserade alla mina tidigare farhågor.
Det dånade fram och ekade inombords.
Jag såg det, hörde det, upplevde det i hela mitt väsen.
"ALLT ÄR BRA!"
Då kom tacksamhetstårarna.

Var kommer orden ifrån?
Orden som på en bråkdels sekund får mig så lugn och trygg?
De som i sin styrka sopar undan allt i sin väg?
All oro, alla tvivel, alla irrande tankar?
På ett ögonblick vet jag bara att det är sant.
Att allt är bra. 
 


 



Som ett barn i en magisk värld

Det är mörker och ljus, mörker och ljus.
Och i mörkret är det så mycket motstånd.
Och i ljuset känns allt bara lätt, lätt, lätt.
Jag vill inte förklara mig hela tiden.
Det är så jobbigt!
Som att behöva bryta ner hela livsupplevelsen, bara för att bygga upp den i en annan form, för att den ska kunna tolkas.
Vill inte lägga ner energi på det.
Behöver den energin till annat.
Vill uttrycka mig rätt ut bara.
Inifrån och rätt ut.
Utan några omvägar.
Så mycket som det bara går.

En grej som jag älskar med själen är dess icke-dömande.
Liv är liv.
Uttryck är uttryck.
Inget bättre eller sämre.
Inget gott eller ont.
Bara liv.
Bara uttryck.

Det medvetande som möter mig i meditationen kallar jag min själ.
Det spelar ingen roll vilka mina tankar eller känslor är i det mötet.
Själen fullkomligt bombarderar mig med sin ickedömande energi.
Hela kroppen genomsyras in i minsta beståndsdel.
Som om den på något konstigt sätt upplöses.
Alla motstånd släpper.
Till slut ligger jag bara där och flyter och ler stort.

Livet är magiskt!
Det finns en storhet bakom allt.
Medvetande överallt.
Jag sitter i bilen och pratar med maken om borttagandet av mina mediciner.
Jag förstår varför jag började med dem då för så många år sedan.
Jag pallade inte det inre trycket.
Kommer jag att göra det den här gången?
När försvaret sätter in, kommer jag ihåg själens frihetskänsla då?
Minnesfunktionen fungerar inte som tidigare.
Minnet försvinner.
Också det upplöses.

Många tankar och funderingar.
Men jag vill inte sätta käpparna i det egna hjulet och fastna.
Jag vill gå vidare.
Livets balansakt.
Min livsupplevelse är som ett oändligt mönster.
Bitar som lägger sig på plats, för att sen lösas upp och bilda nya bitar som lägger sig på helt nya platser.
Mönstret förändras, men fortsätter vara ett mönster.
Jag vet knappt någonting.
Förstår sällan vad som händer.
Jag känner mig som ett barn inuti.
Som ett barn i en magisk värld.
 



 

Äldre inlägg