Om

Jag heter Lena Brolin och driver ett företag som heter Kärnhuset i Varberg. I det företaget ryms de allra flesta av mina intressen, och inom (utom också för den delen…) ramarna för det kan jag använda mig av många av mina kvalitéer, kunskaper och förmågor.

2010 fick jag min diagnos: Bipolär sjukdom. Då var jag 40 år. Alla medlemmar i vår familj har diagnoser. Maken Robert: ADHD, dottern Alva: autism, sonen Alex: ADHD, autism och Tourettes. Vi har en hund också. En vacker golden-/flatcoated retrieverhanne. Han har troligtvis också någon typ av blanddiagnos. Eller också är det bara för att han är okastrerad…

- Jag är Vedic Art lärare, målar, har mindre utställningar och kreativitetskurser.
- Jag är utbildad zonterapeut och friskvårdsmassör vid Axelsons Gymnastiska Institut i Stockholm.
- Jag ger behandlingar: Bl.a. massage, zonterapi, öronakupunktur och öronljus.
- Jag säljer hälsoprodukter.
- Jag skriver mycket, både skönlitteratur, blogg och annat.
- Tillsammans med maken Robert driver jag ett förlag där vi publicerar våra egna böcker.
- Jag är föreläsare inom olika områden, bl.a. om hur det är att leva med diagnos.
- Jag är också överlevare, livsnjutare, kreatör, mångsysslare och medlem i det fantastiska kollektiv vi kallar Mänskligheten…

Den här bloggen kommer jag att tillägna alla oss och er som brottas med diagnoser, utanförskap, funktionshinder, överaktivitet, underaktivitet, psykiska sjukdomar, allmän skröplighet eller andra dylika avvikelser…
Oss alla med andra ord…

Kram på er alla unika varelser!

"Kunde Jesus, så kan väl jag"

En sak kan jag säga med säkerhet.
Min make är inte riktigt klok!
För att vara helt ärlig så är väl inte hans fru mycket bättre, men just nu är det i alla fall han som är värst.
Med hästlängder!

Och vad kan då detta starka yttrande grunda sig i?
Det skulle ju förvisso kunna röra sig om flera orsaker...  ;-) 
Detta handlar dock om ett IDIOTISKT infall, som ligger skyhögt över alla andra idiotiska infall på den oändliga skalan av idiotiska infall...
Han fastar!

"Men herregud", kanske någon tänker.
"Det är väl inte så farligt! Det är ju till och med nyttigt!"

Men så här är det...
Han inte bara fastar.
Han har gjort det i 18 dagar!
Och planerar att göra det i 22 dagar till!
Vilket summa sumarum blir:
40 DAGAR!!!
 =-O 
DET kallar jag för ett iiiiidioooootiskt infall!
Han fyller ju ändå 65 i år!
Till försvar säger han bara skrattande:
"Det är lika bra att göra det rejält när man ändå håller på".
Och:
"Kunde Jesus, så kan väl jag!"
Och:
"Jag är bara nyfiken på hur det kommer att påverka mig".

Han satsar på att gå ner 20 kg, säger han.
Från 95 kg till 75.
Och han har redan gått ner 10.
Kan numer få igen byxlinningen.
Och knyta skorna utan att kvamna.
"När jag är klar kommer jag att se ut som en vinthund", säger han.
Hoppas inte det...

Han mår också mycket bättre, hävdar han.
Är mycket lugnare i humöret.
Har mer tålamod.
Är mer klartänkt.
Och det märker jag också, måste jag ändå erkänna.

En annan fördel är att hans apné har försvunnit.
Han kan sova bättre och vaknar inte längre hela tiden om nätterna.
Och han snarkar inte alls lika högljutt som tidigare, vilket gör att även hans fru kan sova bättre...
Så ska sanningen fram så har fastan sina fördelar...

Största problemet, tycker han själv, är att det är så himla tråkigt att fasta.
Det blir så tydligt hur mycket av vår tid som kretsar kring just maten.
Att laga den, äta den, planera och förbereda, duka fram och duka av, diska osv.
Nu måste han fylla sin tid med annat.
Jättebra egentligen.
Men inte så lätt som man skulle kunna tro...

För att komma igång med hela proceduren beställde han några fastepaket från apoteket.
Kan vara bra att göra (om nu någon mot förmodan skulle bli peppad att följa hans tveksamma exempel...).
Särskilt om man inte har tidigare erfarenhet av att fasta så länge.
Man kan annars missa att få i sig viktiga näringsämnen.
Mineraler, antioxidanter och andra livsuppehållande substanser.
Och sen är det viktigt att hela tiden fylla på med extra mycket vatten.

I alla fall...
Själv tror jag visst att det kan vara nyttigt att fasta ibland.
Nån vecka på våren och nån hösten, till exempel.
Eller en dag i veckan, för den delen.
Men 40 dagar i sträck...!?
Nej, där har gränsen passerats flera gånger om för min del.
Nåja.
Alla är vi olika.

Kraaaaam!

  

Resan uppåt

NU har dottern och jag varit några dagar uppe i Hälsingland.
Där träffade vi diverse folk och fä...
Mormor Gun och morfar Raymond, farmor Sonja och farfar Sture, morbror Lars och hans fru Annette.
På resan upp hann vi till och med krama om moster Linda och lillkusin Tuva en snabbis vid tågbytet i Stockholm.
Ja, ni hör ju.
Nästan hela släkten avhandlades.

Det är lustigt egentligen...
Dottern med sin autistiska läggning och sina svårigheter i sociala sammanhang känner sig ganska tillfreds och trygg när hon träffar dessa personer, våra släktingar.
Fastän de bara ses en eller ett par gånger om året.
Hon säger att de känns nära henne.
Och då pratar hon inte avstånd, utan nära hennes själ, hennes hjärta.
Det är som om hon känner det där släktskapet, likheterna, samförståndet.
Känner det inuti, på nåt sätt.
För mig är det så skönt att se.

Dottern pratar ofta om att hon längtar ut i naturen, till skogen.
Hon känner sig mer som hemma där, säger hon.
För där är allt som det ska vara.
Och eftersom vädret var med oss och solen gassade från blå himmel under nästan hela vår vistelse, passade vi på att åka ut till Hornslandet och grilla korv.
Morfar, mormor hon och jag.
Jag såg att dottern njöt där ute.
Och det gjorde vi allihop.
Snön låg fortfarande djup på sina ställen, men i sydslänten i skogsbrynet där vi satt var det bart, torrt och varmt!
 8-) 
Det gick till och med att sitta i T-shirt!

  

  

   

  

Vi sov tre nätter hos mormor och morfar.
Allt gick bra ända till sista dagen, dagen för avfärd.
Då bröt dottern ihop.
Hon grät och grät, och ingenting jag sa eller gjorde verkade ha någon effekt.

Trots att dottern tyckte om hela resan och att träffa alla där uppe, blev det för mycket för henne till sist.
När vi klev på tåget var hon fortfarande ledsen och tårögd.
Men hon gav ändå morfar, som skjutsat ner oss till stationen, en lång och innerlig kram.
Inte förrän ett par timmar senare, när vi närmade oss Gävle, började det avta.
Då somnade hon till och sov tills vi nådde centralstationen i Stockholm.

På tåget mellan Stockholm och Göteborg käkade vi.
Hon en stor räkmacka, och jag en medhavd sallad.
"Jag är glad att vi närmar oss hemma", sa hon sen.
Hon längtade efter sitt rum, sin pilatesboll, sina papper och pennor som alltid ligger precis där de ska, där hon alltid har dem.
I sitt rum är hon sin egen, säger hon ibland.
Det är hennes borg, kan man säga.
Där har hon sin egen värld och trygghet.

Men det var bra att vi åkte upp de där dagarna ändå, tycker jag.
Trots att det blev jobbigt på sluttampen.
Det tycker dottern också.
Hon är nöjd med resan, trots allt.
Samtidigt blir det så tydligt vilken uppoffring det är för henne.
När hon inte har sitt rum, sina dagliga rutiner, sin kända miljö.
Ja, allt det där förutsägbara.
En sån här resa tar verkligen på hennes krafter.
Så även om hon tycker det var roligt att träffa släktingarna som hon älskar, vara ute i skogen och grilla och spela kort med morfar, så är det ändå så skönt för henne att komma hem.
Hem till det trygga och välbekanta.

Kraaam alla! 

  

   

  

Vårdbidragscirkus

Oj, vilka couple of days vi har haft!
Livet bjuder sannerligen på sina kontraster!
Puh!

Det var dags för oss att ansöka om vårdbidrag igen.
Ibland önskar jag att jag hade en klon som kunde hantera såna saker.
Vilken cirkus alltså!
Det har varit ett mindre kaos.
Både känslomässigt, mentalt och i praktiken.

Återigen fick jag då agera sambandscentral mellan alla inblandade parter.
Framför allt BUP och Försäkringskassan.
Båda barnen skulle "avhandlas".
Information inhämtas från olika instanser.
Intyg fixas.
Blanketter fyllas i.
Nya läkarbesök.
Nya utlåtanden.
Ständiga kontakter med handläggare, läkare, annan vårdpersonal och andra inblandade.
O.s.v...

Och så dessa väntetider!
Den ena som måste förlängas på grund av den andra.
Myndigheternas knaggliga, osmörjda kugghjul roterar så sakta, tycks det mig.
Och inte undra på det.
Utan samverkan tar allt längre tid...

Det värsta är ändå att allt handlar om barnens svårigheter och tillkortakommanden.
Att behöva fokusera på allt som är jobbigt.
På social fobi och ångest.
På tvångshandlingar och självskadebetéenden.
På obefintliga kompisrelationer.
På ticsen, frustrationen och oron.

Men så igår kom vändningen!
Den som gjorde allt detta värt besväret.
Till och med mer än det förhoppningsvis beviljade ekonomiska stödet som vi är så beroende av.

Dottern och jag var i Halmstad igår.
Detta eftersom det inte fanns någon tid på BUP i Varberg för det nödvändiga läkarutlåtandet.
Så vi blev hänvisade till Halmstad istället.
Även där var det lång kö, men som tur var kom det in ett återbud.
Igår alltså.
Så det var bara för oss att hoppa in i bilen och trampa gaspedalen i botten.

Detta låter kanske enkelt, men med en dotter med autism och andra svårigheter, som behöver lång förberedelsetid och ingående förklaringar, är det inte så lätt med akuta situationer som denna.
Men vi kom i alla fall iväg till sist.
Och det gick smidigare än befarat.

I Halmstad har de en särskild enhet för barn med adhd och autism.
Den ligger inte på sjukhuset eller BUP, utan i ett fristående tvåvåningshus beläget i ett bostadsområde.
Där fick vi träffa en fullkomligt underbar läkare!
Både dottern och jag fick direkt förtroende för henne.
Det första hon gjorde var att ta fram papper och penna.
Med hjälp av att rita enkla förklaringar och skriva enstaka stödord fick hon dottern att förstå precis vad som skulle hända under besöket.
Hon var mycket tydlig när hon pratade.
Använde inga svåra ord eller långa fraser.
Och jag märkte direkt att det gjorde dottern lugn och trygg.
Hon började till min förvåning berätta saker som hon annars aldrig pratar om med någon annan än mig!
Det var fantastiskt att se!

Det sista som hände var att läkaren delgav sin bedömning.
Utöver den tidigare diagnosen autism med språkstörning sa hon att dottern hade tecken på depression, och att hon därför skulle skriva ut en medicin mot oro och tvångstankar.
Allt förklarat på enklast möjliga vis så att dottern skulle förstå.

I bilen hem frågade dottern om vi skulle åka dit fler gånger.
"Det tror jag inte", svarade jag.
"Synd", sa dottern, som har hatat att åka till BUP i så många år!!!
Hon började ta sin medicin redan samma dag.
Utan protester.
Nu visste hon ju varför hon skulle äta den.
Läkaren hade ju förklarat det på ett sätt så hon hade begripit det.
Jag får nästan en tår i ögonvrån nu när jag tänker på det.

Och idag ska dottern och jag packa våra väskor.
Vi ska nämligen åka till Hälsingland och hälsa på släkten i några dagar.
Vi tar tåget upp imorron.
För ett par dagar sen var jag osäker på om hon skulle orka med det.
Men efter igår mår hon bättre.
Hon vet att hon har sin medicin, och att läkaren, som hon till fullo litade på, sa att den skulle kunna hjälpa henne.
I den vissheten vilar hon nu.

Och läkarutlåtandet kommer att komma in i tid, blev jag lovad.
Jag har redan meddelat handläggaren på Försäkringskassan om detta.
Så nu ligger allt i deras händer, och jag kan äntligen koppla bort det och bara fokusera på resan upp till Hälsingland.
En stor lättnad!

Avslutar med en bild som jag tycker passar.
Dottern ritade den när hon var liten.
Det är min absoluta favoritbild, som jag har ramat in.
Den står i vitrinskåpet i köket och jag ser den varje dag.
Älskar den!

Kraaaaam alla!

I naturen finns inga ögonkontakter

Vilken helg vi har haft i Varberg!
Så härligt med vårvärme och sol!
Jag och maken gick längs strandpromenaden och havet igår.
Det märks att våren har kommit på allvar.

   

  

Dottern och jag har också tagit upp våra dagliga promenader.
Hon har inte mått bra på senaste tiden.
Så mycket tankar.
Om hur världen fungerar.
Vad som är rätt och fel.
Bra och dåligt.
Och så ångest.

Hon vill ha allt i svart eller vitt dottern.
Då är det lättare att förstå.
Ingen gråskala.
Inget mitt emellan.
Fastän det ju nästan alltid är så.

För nästan inget är ju bara svart eller vitt, bra eller dåligt, rätt eller fel.
"Människor är olika", sa jag nån gång.
Då började hon gråta.
"Alla människor gör så gott de kan".
Då kommer ångesten.
"Om människor gör så bra de kan, varför finns det då så hemska saker? Varför är de så dumma oftast? Varför mobbar de? Varför gör de elaka saker? Varför gör de krig?"

Det enda som hjälper lite är våra promenader.
Och när hon får ur sig sina känslor genom att rita.
Jag försöker leda in hennes tankar på andra vägar.
Distrahera.
Vi spelar Yatzy eller Vändtia.
Det blir en lättnad för stunden.
Men sen kommer tankarna igen.
Och ångesten.
Ibland så svår att hon slår sig själv för att få bort den.
I huvudet och i magen.
Allt för att få känna något annat.
Tänka på något annat.

Hon längtar efter naturen, säger hon.
"I naturen finns inga människor. Inga ögonkontakter. Där är allting som det ska vara. Bara djuren finns där. De är mycket klokare än människorna. De vet bättre vad som är rätt och fel".
Jag tänker att vi skulle flytta ut på landet.
Långt ifrån allt och alla.
Men det är ingen lösning i längden.
Jag vet inte...

I helgen var vi i alla fall ute och gick i det vackra vårvädret.
Då kändes det bra.
Hon älskar träd dottern.
Precis som jag.
Hon älskar att vara bland dem. 
Att klättra i dem.
Och jag fick ta kort på henne.
Det är inte så ofta jag får det.
Och jag får visa dem, säger hon.
Och skriva om hur hon har det.
"Jag vill att andra ska förstå hur det är att ha autism. Hur det är att ha ångest och språkstörning".

  

Maximum autism

Och så tar vi ett till inlägg när vi ändå är igång...  :-D 

Ibland svänger det snabbt, som bekant.
Detta bevisade sig än en gång igår eftermiddag hemma hos Brolins...
Barnen och jag satt vid köksbordet och spelade kort.
Vi hade kul och var på bra humör allihop.
När det var sonens tur sjabblade han med sina kort så att de hamnade på golvet, vartefter han utbrast:
"Fuck it! Maximum autism!"
Han skrattade och jag skrattade.
Men inte dottern...

För ev. nytillkomna läsare bör förtydligas att dottern har diagnosen autism, och sonen diagnoserna autism, adhd och tourettes, vilket i detta fall har betydelse.

I alla fall...
När jag såg dotterns reaktion svalde jag snabbt ner skrattet ända till livmodern varifrån hon en gång kommit och varur den ursprungliga moderskärleken till henne därför har sin begynnande rot och livsranka.
Hon satt knäpp tyst några sekunder med blicken fastnaglad i köksbordet.
Precis när jag såg glittret av tårar komma lyfte hon blicken och riktade den likt en röd laserstråle från en lönnmördares kikarsikte tvärs över bordet mot sin bror.
Sen kom harangerna.
En efter en avlöste de varandra i en till synes aldrig sinande ström av ilska och förödmjukelse.
"Hur kan du säga sådär! Fattar du inte att jag har autism! Jag är jättekänslig! Du förstår ingenting om autism! Du vet ingenting! Hur kan du vara så dum och okänslig!" Osv...

Sonen visste inte riktigt vad han skulle säga.
Jag såg hur han liksom sjönk ner i stolen.
"Förlåt..." kom det till sist.
Och sen:
"Jag har ju också autism. I didn´t mean to hurt you. I´m sorry".
Och det syntes att han verkligen menade det.
Men nu var det redan för sent.
Tårarna rann i strida strömmar nerför dotterns kinder.
Från att ha skrattat och haft roligt, satt plötsligt båda två bedrövade mitt emot varandra vid köksbordet.
Dottern för att hon kände sig kränkt av sin bror.
Sonen för att han kände skuld för att ha sårat sin syster.
Domedagsstämning...

Båda gick upp på sina rum.
Mamman följde efter.
Först till dotterns rum för att försöka trösta och förklara.
Sen till sonens rum för detsamma.
Det hjälpte knappast.
Resten av kvällen förflöt i plågsam tystnad mellan de båda.

Ja, det är inte lätt ibland...
De båda är så olika på många vis.
Den ena hyperkänslig, och den andra impulsiv.
Den ena med språksvårigheter, och den andra med ironi och svart humor.
Bäddat för missuppfattningar och konflikter på alla möjliga sätt.

Men samtidigt...
Jag är så glad att de har varandra.
För kanske var detta jobbigt i stunden, men tänk vad de lär sig mycket av ett sånt här missförstånd.
Båda två!
För innerst inne vet de att den ena skulle göra vad som helst för den andra om det verkligen gällde.
Fastän syrran klagar och retar sig så mycket på brorsan.
Fastän brorsan är så obetänksam och högljudd mot syrran.
Älskade regnbågsbarn!

Några bilder på den raskt frammarscherande våren så till sist...
Kramar i solen!
 

Äldre inlägg