Om

Jag heter Lena Brolin och driver en egen liten "tankesmedja" som jag kallar Kärnhuset. I den ryms alla mina intressen, och inom dess ramar kan jag använda mig av alla mina kvalitéer, kunskaper och förmågor.

2010 fick jag min diagnos: Bipolär sjukdom. Då var jag 40 år. Alla medlemmar i vår familj har diagnoser. Maken Robert: ADHD, dottern Alva: autism, sonen Alex: ADHD, autism och Tourettes. Vi har en hund också. En vacker golden-/flatcoated retrieverhanne. Han har troligtvis också någon typ av blanddiagnos. Eller också är det bara för att han är okastrerad…

- Jag är Vedic Art lärare, målar, har mindre utställningar och kreativitetskurser.
- Jag är utbildad zonterapeut och friskvårdsmassör vid Axelsons Gymnastiska Institut i Stockholm.
- Jag skriver mycket, både skönlitteratur, blogg och annat.
- Jag och maken Robert har ett förlag där vi publicerar våra egna böcker.
- Jag är föreläsare inom olika områden, bl.a. om hur det är att leva med diagnos.
- Jag är också överlevare, livsnjutare, kreatör, mångsysslare och medlem i det fantastiska kollektiv vi kallar Mänskligheten…

Den här bloggen kommer jag att tillägna alla oss och er som brottas med diagnoser, utanförskap, funktionshinder, överaktivitet, underaktivitet, psykiska sjukdomar, allmän skröplighet eller andra dylika avvikelser…
Oss alla med andra ord…

Kram på er alla unika varelser!

Senaste inlägg

Back off and cool down!

Nähä!
Nu behöver jag zooma ut!
Bli lite mer objektiv och inte fastna i livets detaljer.
Har insett att hur mycket jag än vill, kan jag inte klara både arbete och studier samtidigt.
Har såna höga förväntningar på mig själv alltid!
Åker jämt på den niten!
Har gjort det i hela mitt liv!
Försökt fungera inom rutan.
Försökt fixa det jag tycker mig se att "alla andra" fixar.
Och sen bá...
"Krasch, Boom, Bang!"

Nä, jag behöver göra saker på mitt eget sätt.
Hålla på med det jag trivs med, det som känns lätt och gör mig glad.
Och faktum är att det nästan alltid bara är jag som har de där höga kraven på mig själv.
Jag har inga problem med att vara öppen med min sjukdom och det faktum att jag behöver stöd och hjälp.
Andra kan förstå det, och försöker så mycket de förmår att anpassa sig till det.
Så varför kan inte JAG SJÄLV fatta galoppen nån gång?!
Varför kan jag inte fatta att JAG också behöver anpassa mitt liv till vad jag klarar av!?
Fan att jag ska behöva vara så trög hela tiden!!!

Ok!
Saker JAG behöver varje dag:
- 20 min. vila efter jobbet.
- Minst en promenad. (Tur vi har hund...)
- En kvarts fysiska övningar för att hålla artrosen i schack.
- En halvtimmes meditation.
- Att få utlopp för min kreativitet i bild- eller skriftform.

Detta är vad JAG behöver!
Inte vad min familj eller mina barn behöver!
Sen behöver jag ju dem också förstås.
Min man och mina barn.
Och de behöver mig.
Men kan jag ge mig själv det JAG behöver, så kommer det andra med lätthet.
Ja, nästan automatiskt.
Så tänker jag åtminstone...

Den senaste tiden har således bestått av återkommande "tekniska fel i hjärnan", som min dotter så träffande brukar beskriva det.
Har inte kunnat läsa, har varit stressad och orolig, haft svårt att sova, inte kunnat fokusera, inte hört vad människor sagt...
Maken har fått läsa upp skoluppgifterna för mig.
Flera gånger för att jag ska förstå.
Det är stressymptom, helt enkelt.
Sen har det varit helt ok under stundom.
När jag har kunnat koppla ifrån kraven jag ställt på mig själv.
Och när jag har kunnat fokusera på något annat.
Då har glädjen och kreativiteten kommit tillbaka.

Slutsats och planering inför närmaste framtiden:
1. Varje dag prioritera listan ovan med saker JAG behöver.
2. Fortsätta mitt jobb 2 timmar varje dag, vilket ger mig stadga, rutin och fokus.
3. Fortsätta även mina studier, men helt på mina egna villkor och mitt eget sätt. Tänka "Håller det så håller det". 
4. Zooma ut, se livet i ett större perspektiv. 

Nej, allt står inte och faller med studierna eller jobbet!
Världen innefattar mer än så.
Mycket, mycket mer!
Och Livet har alltid ett ess i rockärmen.
Det tenderar att leda in mig på den bästa vägen ändå.
Även om jag försvårar det genom att sätta krokben för mig själv ibland...  :-\ 
So cool down woman!
Back off and zoom out!
The world is still spinning!

:-D  :-D  :-D 

   

    

 

Mina fina, fina vänner

Nu har jag haft fullt upp ett tag.
Inte mycket skrivet på bloggen inte...
Men här kommer i alla fall några rader...

Förra veckan blev det tekniskt fel i skallen igen...
Min hjärna låste sig liksom.
Allt blev för mycket.
Ett tag trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta mina studier, och det skar som rakblad i hjärtat.
Men så blev det icke, som tur var.
Jag kontaktade min underbara lärare, som anpassade mina studier ytterligare.
Så nu känner jag att jag kan fixa det!
Jag upplever inte den där stora stressen längre.
Den släppte efter vårt samtal, och simsalabim kom lusten och kreativiteten åter!
Efter det har allt känts lätt och roligt igen! :-) <3 

I lördags hade jag en härlig stund!
Då träffade jag mina fina, fina vänner Måns och Annika, Maria, Myra och Ebba!
Alla vi, och några till; Ludde, Karin, Signe och vår dotter Alva, är representerade i en utställning som föreningen Gröna Lådan satt ihop i sitt Galleri Garage.
Utställningen har fungerat som en redovisning för Varbergsnämnden, av vilken Gröna Lådan har fått ett ekonomiskt bidrag för sitt arbete med och om personer med särskilda behov och deras anhöriga.
Vi är många som tillhör denna grupp i vårt samhälle, och den är mer utsatt än vad de allra flesta tror.
Fortfarande saknas massor av kunskap, anpassningar i skola och samhälle, ekonomiskt stöd med mera.
Därför är Gröna Lådans arbete så viktigt.
De både informerar och utgör ett fantastiskt exempel med sitt Galleri Garage.

I alla fall så träffades vi där, några av oss som var representerade i utställningen, mitt bland alla våra alster i Galleriet.
Vi gick igenom utställningen, satt och fikade, pratade och bara myste.
En härlig stund, som sagt, och jag vill så gärna visa något av allt det fina.
Och då menar jag inte bara alstren, utan också helheten, stämningen och framför allt mina fina, fina vänner som jag tycker SÅÅÅ mycket om!

Och NU ska jag åka ner till Damernas och ta några dopp i denna plötsliga, härliga brittsommarvärme!
Åååå vad skönt det ska bli!
Livet leker igen!
Liket lever igen!

Kraaaaam alla udda, missanpassade individer och de ytterst, ytterst få som inte tillhör den kategorin. :-)  

  

   

  

  

   

   

E.T. filosoferar

Makens monolog i bilen hem från ICA-Hajen:

"Undrar hur det är att vara duva...
Undrar vad de tänker på?
Om de tänker över huvud taget?
Kanske de bara sitter där och tänker vilket fint väder det är?
Sitter där på lyktstolparna, med världens minsta huvud och världens största kropp.
Vilket liv de måste ha...!" :-D 

Det är just sånt som gör att jag älskar honom så mycket. <3 
Och att han i sin ungdom brukade kallas "E.T.". :-D 

Han funderar ofta på sådant maken.
En gång filosoferade han om hur det skulle vara att vara en pytteliten insekt.
Hur världen skulle se ut om han hade sitt bo i en maska i sin egen tröja.
Hur livet skulle te sig då.
"Vad tror du?" frågade han mig och log.
Och jag bara skrattade och älskade honom ännu mer.  <3 <3 <3 

Nå, i alla fall...
Veckan har varit minst sagt I.N.T.E.N.S.I.V!!!
I onsdags bröt jag ihop och grät.
Allt kändes övermäktigt.
Alla nystarter och nya rutiner. 
Jag är inte byggd för sånt!
Blev alldeles stirrig och hyperstressad.
Alla tankar och känslor rusade runt i kaos.
"Nu blir det väl psykakuten igen", hörde jag mig sjläv tänka...
Men det blev det inte.

Nä, jag pallar inte med när det blir för mycket nytt på en och samma gång.
Och nu har det varit extremt.
Skolstarter för barnen, nytt dataprogram att lära in till min egen kursstart, nytt jobb och en del annat.
Min hjärna kortslöts, helt enkelt.
Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig.
Min lärare, min SIUS kontakt på af, fina Gabriella på VPM...
För att inte tala om maken som alltid finns där och stöttar.
Annars hade det inte gått.

Jag kontaktade min lärare på Bild&Konstlinjen och berättade hur det var och att jag hade så svårt med det nya dataprogrammet.
Som tur är bor hon också i Varberg och kunde träffa mig på Komedianten för ett möte bara hon och jag.
Jag hade med mig min dator, och vi gick igenom alltihop tillsammans.
Vi anpassade mina tider och hon beskrev allt på ett enkelt och överblickbart sätt.
Hon hade till och med köpt en pedagogisk anteckningsbok och en fyrfärgad kulspetspenna åt mig.
Allt för att underlätta mina studier. <3 
Så nu känns det lugnt igen, och jag har fått tillbaka mina förhoppningar om att jag kommer att klara både studier och arbete.
Är såå himla tacksam!  @-}-- 

Efter mötet med min lärare åkte jag direkt ner till Bruket.
Där träffade jag alla mina arbetskompisar från mitt nya jobb.
Vi var sju stycken som bjöds på en helkväll med bowling, shuffleboard, boule, supergod mat och dryck, både med och utan berusningseffekt.
Själv dricker jag mycket sällan alkohol.
Kanske nån gång om året eller så, och då bara nåt glas vin.
Det räcker gott och väl för min del.
Denna kväll var jag ensam om att avstå.
Men jag vågar påstå att jag hade lika roligt som resten av gänget.
Dessutom slapp jag den baksmälla som i de flesta fall infinner sig morgonen efter en blöt helkväll.
Ska bli intressant att på måndag höra hur det gick för de andra...

I alla fall är det ett härligt gäng jag har turen att få arbeta tillsammans med.
Både chefer och anställda.
En bunt helt olika personligheter som verkar trivas underbart ihop.
Och de har välkomnat mig in i gänget på ett så fint sätt.
Det var perfekt att få vara med om en sån här kväll redan första arbetsveckan.
Det gör ju att man lär känna varandra så mycket snabbare.

Så, det var min vecka det.
Ups and downs alltså.
Här två nya självporträtt som jag gjort som första övning på Bild&Konst-terminen.
Ett som är gjort utan att titta på papperet medan jag målar, s.k. "blind konturteckning".
Och ett som jag kallar "Självporträtt med alter egon".
Vilket som är vilket är nog rätt så lätt att lista ut...

Kraaaaam alla! 

  

Kaos i huvet

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!

Jag klarar inte detta!

Jo, det gör jag!

Nej, det gör jag inte!

Jo, det gör jag visst!

Nej, det gör jag inte alls!

JO!

NEJ!

JOO!

Helvete!

"Jag är en stålkvinna, jag är en stålkvinna, jag är en stålkvinna, jag är en stålkvinna, jag är en stålkvinna, jag är en stålkvinna, jag är en stålkvinna, jag är en stålkvinna, jag är en stålkvinna...!"

Så klart jag klarar det!

Nytt jobb.
Studiestart Bild&Konst.
Gymnasiestart dottern.
Skolstart sonen.
Nystart BRB.
Nya tider att passa.
Nya scheman.
Hämtning och lämning.
Nya rutiner.
Kaos i huvet.

Trött nu...

Jag är en stålkvinna! 

 

Bild&Konst, Host&Nys

Skolan har börjat.
Vecka 1: Hela familjen sjuk...!  =-O 
Vilken start på terminen...
Men tack och lov börjar vi friskna till nu.
Så nästa vecka återgår vi till ursprunglig planering.
Peppar, peppar...

Dottern och jag hann i alla fall delta i första mötet på gymnasiet i onsdags innan värsta febern hann attackera oss.
Och det kändes himla bra tyckte vi båda!
Vi träffade hennes lärare, specialpedagogen och kollade hennes studieplats.
De hade anpassat så bra!
Gjort i ordning en egen liten avskiljd hörna åt henne precis vid ett fönster.
Med en stor världskarta på väggen framför, eftersom hon älskar kartor.
Hon trivdes genast!
Såg det på henne direkt när hon satte sig där.
Så det hade inte kunnat bli mycket bättre!
 :-) 

Sonen hann också med en dag i plugget, och en med BRB, innan han blev däckad.
Han som har längtat så hett efter att få komma tillbaka till sin skola och sin pedagog som han tycker så mycket om.
Och efter att få träna med sin kontaktperson på BRB igen efter hennes semesteruppehåll.
Och så går han och blir SJUK efter bara en träff...
Besvikelsen var stor, men han insåg till sist att kraften inte räckte till.
Så nu längtar han efter tisdag, som är nästa skoldag.
DÅ får han träffa sin pedagog igen.
Vilken lycka!
 :-) 

Maken är den som har drabbats hårdast ändå.
Han insjuknade först och är fortfarande mest krasslig av oss allihop.
Fast ibland undrar jag...
Alltså, män kan vara så pjåliga och ynkliga under stundom.
(Nu får jag väl på nöten 
:-!.)
Det är nästan som att de överdriver sina host och nys för att riktigt tvinga oss kvinnor att tycka synd om dem och ta hand om dem.
De går omkring och vinglar med flit och hänger med ögonlocken.
"Känn på min panna. Jag måste ha minst 39 grader feber nu!"
"Gu var jag känner mig yr och dövven!"
"Så här sjuk har jag nog ALDRIG varit!"
(Inte sedan förra förkylningen då, säger frugan lite tyst för sig själv medan hon gör i ordning en kopp honungsvatten och hämtar de efterfrågade halstabletterna och rullen med toapapper...) 
Jag generaliserar förstås.
Driver lite möjligen.
Maken är absolut inte så!!!
  O:-) 

Nå, i alla fall...
Själv hade jag första träffen med bild&konstdistansgruppenLöftadalens folkhögskola i helgen.
Fast det blev bara fredag och lördag för min del.
Hoppade söndagen (idag) eftersom jag ska börja nya jobbet på måndag och behöver en vilodag emellan.
Men har haft lust att hoppa in i bilen och åka upp idag med.
Det har nämligen varit så himla kul!
Jag vill egentligen inte missa en enda sekund!
Vår lärare överöser oss med information, tips och råd hela tiden.
Är såå himladens GLAD över att ha tillgång till en sån kunskapskälla!
Som en skattkista i fysisk form!
Jag vill bara veta mer och mer och mer!
Måla och testa mer och mer och mer.

Men det var ändå nödvändigt för mig med en vilodag.
Är faktiskt lite stolt över mig själv för att jag tillät mig den!
Det är inte alla gånger jag är så pass förutseende.
Glömmer ofta att dra ner på tempot och ta det lite lugnt mellan varven.
Och då kommer dipparna som ett brev på posten i efterhand.
A-post, expressleverans...
Och jag vill absolut inte äventyra detta nya arbetstillfälle!
Jag önskar så mycket att det ska gå bra!
Om det är något som ska fungera för mig i arbetsväg, så är det denna typ av jobb.
Två timmar om dagen.
Komma till arbetsplatsen, börja jobba direkt, befinna mig på samma plats hela tiden och enbart behöva fokusera rakt framför mig på en yta av 2x1 meter, fortsätta så i två timmar och sen åka hem.
Trist, eller hur!?
Jag behöver trist!
Jag behöver förutsägbar rutin!
Har min beskärda del av kaos redan.
Inuti och utanför.
Mest inuti dock.

Jaha!
Då så!
Här kommer några bilder från helgens kursdagar!
Hålla till godo!
Kraaaaaaam alla! 

  

  

   

  

Äldre inlägg